Kakelugnen spreds från Tyskland till Norden under senmedeltiden. Att den anses vara en typiskt svensk företeelse beror på de tekniska framstegen som gjordes under 1700-talets senare del. Under den tiden var det energikris i Sverige i form av vedbrist. Det berodde främst på järnverkens stora användning av träbränsle. Men även folkökningen och det ökade lantbruket bidrog till skogsskövlingen och vedbristen. På grund av dem ineffektiva öppna spisarna, som släppte ut den mesta värmen genom skorstenen, gick det åt stora mängder bränsle att värma upp bostadshusen och att nyplantera skog var nästan okänt.
1976 lanserades Carl Johan Cronstedts och Fabian Wredes system för ”Inrättning af Kakelugnar Til Weds Besparing”. En genialisk nykonstruktion av kakelugnens innanmäte med en indelning i fem långa rökkanaler. Rökgaserna tvingades därigenom att passera flera gånger upp och ned genom den keramiska massan och på det viset magasinerades värmen och ved kunde då sparas. Det hände till och med att en del sparade för mycket. Genom att spjället sköts in så mycket att dem farliga rökgaserna hittade in i rummet istället gjorde att en del aldrig vaknade!
Kakelugnarna var från början ett påkostat inredningsföremål och följde modets växlingar. Den förekom först bara på herrgårdar och i förmögna borgarhus. Till allmogen kom den först på senare delen av 1800-talet. Ända fram till 1870, då fabrikstillverkningen tog över, var kakelugnsmakeriet ett hantverk. Även om kakelugnarna började tillverkas på de stora fabrikerna i Stockholm och då främst Rörstrand, så levererades dem flesta kakelugnarna av lokala kakelugnsmakare
Kakelugnen är oöverträffad vad det gäller värmeutbyte i förhållande till energiåtgången. Rätt eldad ger den en verkningsgrad på mer än 85 % av vedens energiinnehåll som kan jämföras med öppna spisar som bara ger kring 10 %. Med två brasor om dagen kan man hålla ett rum varmt eftersom kakelugnen magasinerar värmen upp till 10 timmar.
