Torpets historia

Torp är en bebyggelsebenämning som har haft olika innebörd genom tiderna.

Under medeltiden kallades en gård som låg på byns mark, men som fungerade som en självständig enhet för torp.

När Gustav Vasa på 1500-talet införde skattskyldighet för alla jordegendomar skapades olika "skatteklasser" efter markens storlek. Gårdar som var mindre än lägsta mantalsklassen, men inte var så små att de blev helt skattefria, klassades då som torp.

Under 1600-talet kom beteckningen torp alltmer att användas om små jordbruk som ingick i en större egendom men som brukades av annan än markägaren. Brukaren som kallades torpare, betalade då "hyra" till ägaren i form av dagsverken.

Mot slutet av 1800-talet minskade antalet torp drastiskt (från cirka 100 000 år 1850 till drygt hälften 1910) och betalning genom dagsverken ersattes med kontant betalning (arrende). Genom lagar likställdes dagsverkesbetalning med kontant arrende och torparens ställning stärktes. Många torp köptes fria av sina torpare och blev då egna fastigheter.
Genom en lag 1943 förbjöds dagsverksarbeten. Ordet torp miste därmed sin betydelse som arrendeform och används idag ofta om en liten, äldre stuga på landsbygden, ofta använd som sommarstuga.