Med torpet fick vi känslan för att vårda ett gammalt hus men även att dokumentera det vi gjorde. Min farbror Björn kom på att föra dagboksanteckningar över det som hände på torpet. Det var nog av samma anledning som jag nu har börjat blogga. Att få dela med sig av sina upplevelser men även att lämna ett tidsdokument. Att binda ihop det förgångna med framtiden. Björns första rader i dagboken från den 14 augusti 1969 lyder:
När jag kom hem den 1 augusti från Umeå hade mamma och pappa avslutat sin vistelse här. De hade, som vanligt, arbetat flitigt och hunnit med att byta ut gavelfönstret och fönstret mot vägen i sommarköket. Bytit ut brädbeklädnaden utvändigt och målat. Jag påbörjade figursågningen till uthusverandan. De breda (25-50cm) gamla och lortiga brädorna hade jag fått tag på vid en rivning i Sala. De låg på vindsgolvet i ett trähus vid Brunnsgatan. 2 augusti hade Pelle & Cissi och barnen anlänt. Pelle och jag hjälptes åt att såga, fila och måla på verandan!
När jag läser detta känns det som han berättar det för mig för att jag som ägare till torpet mer än 35 år senare ska veta och förstå hur dem tänkte och gjorde .Det är som tiden har stått still eftersom vi nu lever tiden på torpet på samma sätt. Att ta vara på gamla saker för att vårda huset och arbeta flitigt. Det är också ovärderligt att ha tillgång till vad som tilldrogs i släkten under lång tid!
