Trädgårdens historia

Idag finns det ett växande intresse för vårt kulturarv. Att vårda äldre byggnader anses numera nästan självklart. Äldre trädgårdar är ett minst lika viktig del av vår bebyggelsehistoria. Problemet är kanske att trädgården till skillnad från byggnaden är en snabb föränderlig levande miljö som är starkt beroende av trädgårdsägarens omsorger.

1850-1940 var en expansiv tid för trädgårdsutvecklingen.
Då spreds kunskapen om att anlägga och sköta en trädgård till större delen av befolkningen. Det var vid de olika skiftesreformerna när byarna delades och gårdarna flyttades ut som även bönderna började anlägga trädgårdar.

Samtidigt med industrialiseringens genombrott i Sverige på 1890-talet började man på allvar bygga villor . Det rådde en enorm bostadsbrist, särskilt i städerna så staden gynnade byggandet av egnahem genom förmånliga lån. Det var främst riktade till arbetare, småbönder och andra mindre bemedlade. Men man ville även stoppa utvandringen och behålla landsbygdens befolkning. Med egna hus kom även den egna trädgården. Redan på 1800-talet hade man trädgårdsodling på skolschemat. Det var viktigt ur en nationalekonomisk synvinkel att få gemene man att odla sin trädgård och bidra till landets självförsörjning av livsmedel.


Vid torpen har det i allmänhet inte funnits mycket till trädgård. Torparen och hans familj skulle utföra ett visst antal dagsverk samt att bruka den tillhörande åkerplätten mot att de fick bo på torpet. Därför fanns det sällan tid och ork för trädgårdsodling. Fanns det rabatter berodde det helt på torparens egen ork, kunskap och intresse.
Man odlade köksväxter i mån av plats och tid. Kökslandet kunde vara en bit av närmaste åkerteg. Ett stort hinder när man odlade var att inställningen till vissa grönsaker var att det var rikemansmat. Man hade ofta dålig odlingsjord och det var även mer lönt att sälja det som åkern gav.

Blomsterodlingar vid torpen fanns oftast endast som en rabatt vid boningshuset eller möjligen smala rabatter längs med entrégången. Man odlade härdiga, lättförökande och lättskötta växter, ofta tillsammans med krydd- och medicinalväxter. En del växter förekom oftare än andra vid torpen och kallas ibland för torpväxter. Här är ett urval av de växter som odlades i torpträdgårdar c:a 1850-1940:

Akleja
Bergklint
Blomsterlupin
Bondpion
Daglilja, brunröd och gul
Dvärgiris
Löjtnantshjärta
Rosenmalva
Smörboll
Äkta stormhatt

Buskar som var vanligt förekommande vid torpen var de som gav bär t.ex. fläder. I övrigt planterades anspråkslösa buskar så som olika spireor, rotäkta rosor men framförallt syren och doftschersmin.