Getboden, golvet

Ännu en kortvecka i Torpet för att fortsätta med byggnationerna av Getboden. Vid förra tillfället blev det mest rivning men nu hade vi kommit till det lite roligare momentet att få bygga nytt. Själva byggmästaren hade kommit ett par dagar tidigare och hade hunnit med att såga till alla golvbjälkarna och skruvat fast dem med hjälp av balkskor.

Jag fick sen skruva fast masoniten och lägga i isoleringen. När jag klagade på den lite besvärliga arbetsställningen fick jag veta att han hade ”bjälklagsben” = fötterna i perfekt avstånd till knäna som passar dem 60cm.

Att sammanföra gammalt med nytt är alltid en utmaning!
Det gamla golvet i uthuset hade avslutats utan eftertanke vilket vi nu fick tänka på. För stunden fanns inget utrymme för att såga det jämt så vi fick måttanpassa en bräda.

Det var en uppgift jag ägnade mig åt en längre stund för att få den så bra som möjligt, men som ändå var svårt!

Rivning av getboden

Vi kunde ta en efterlängtad kortvecka på grund av att det var lugnt på jobbet. Herr torpägare åkte upp själv på tisdagen med ett hyrt släp fullastad med material till ombyggnaden. Ett hårt slit inleddes med att riva dem gamla stockväggarna. Arbetet var tungt och dammigt och en aning avancerat när dem gamla stolparna skulle ersättas.

Väderförhållandena var som tur var dem allra bästa.

På onsdag kväll anslöt jag efter en tågresa från Stockholm.
Min uppgift blev att slänga allt skräp på släpet. Upp och ner för ”mördarbacken” under ett par dagar gjorde att vi slapp övrig träning under sportlovet.
Vi åkte två vändor till återvinningscentralen och ett fullastat släp fick vi med oss hem.

När vi åkte på lördagen hade vi hunnit riva allt och bygga stommen. Men energin var slut för denna gång.

"Arkeologiskt fynd"

Sjöutsikt

När vi återigen kommer till Torpet möter oss en fantastisk överraskning. Sjön som vi sett mindre och mindre av genom åren fanns plötsligt där. Genom avverkning av träd och buskar nere vid vattenbrynet har vi fått tillbaka vår fina sjöutsikt!

Kingels Anna

Kingels Anna föddes 1871. Som vuxen fick Anna en dotter med en man som hon inte var gift med. Men barnet var mannens ögonsten och testamenterade hela sin kvarlåtenskap till barnet.
Dottern dog ung och Anna fick då ärva hela kvarlåtenskapen. Vid Annas död 1951 var nettobehållningen i boet
50 000, vilket var en ansenlig summa på den tiden.


Anna Eriksson erhöll Torpets lagfart 1/4 1937.

Kingels Lotta

Charlotta Ersdotter; Kingels Lotta föddes i Torpet 1850. 19 år gammal gifte hon sig 1869 med en man från grannbyn som hette Erik Andersson. De bodde där tills dem åter igen flyttade tillbaka Torpet. Första lagfarten utfärdades 8/9 1893 då dem köpte : den avsöndrade ägan av Johan Rönnqvist som: "29 ar åker, potatisland och hagmark" . Johan var gift med Lottas syster Augusta.

Paret fick 10 barn och en av dem var Anna; Kingels Anna, född 1871.

Lotta blev änka 1906 och flyttade då runt och bodde på olika ställen bland annat i Ytterbodarna, där kortet ovan är taget 1920. Lotta var en bestämd kvinna som rökte pipa. Hon levde ett hårt liv som många på den tiden. Sista åren bodde hon åter igen i Torpet tillsammans med sin dotter Anna tills hon avslutade sina dagar 1936.

Vår granne Siv har berättat hur hon som barn tillsammans med sin mor, besökte Torpet för att bese Kingels Lotta, som låg lik på en dörr i uthusets mittdel.

Getboden

Ett projekt vi funderat på en längre tid är att bygga om/renovera uthuset. Hur det huset ursprungligen sett ut är svårt att veta men på höger sida har man för länge sedan haft djur. Min farbror skriver i dagböckerna om ”getboden” så där bodde kanske en get.


Eftersom vi inte behöver utrymmet till att förvara djur har vi planer på att så småningom bygga en bastu. 
Men som vid alla byggnationer innebär det en massa förberedelser som att först rensa ut diverse gammalt sparande. Dörrar, brädor, badkar, vedlårar, vagnshjul och en hel del skräp. Sedan kommer rivandet av murket trä.



Vi upptäckte att sidan av uthuset först byggts med timmerstockar och sedan ovan det stolpar och takstolar. Detta gjorde att rivandet blev en aning mer komplicerat än vi trott. För att kunna riva behöver vi först stötta upp takstolarna för att sedan kunna byta ut dem bärande delarna. Vi vill ju inte att hela huset ska rasa. Som tur är har Herr Torpägare kunskaperna som krävs för detta ingrepp.

Lite kuriosa är att vi hittade bakom en av brädorna namnet ”Erik Andersson” och vem det troligen var ska jag berätta om i nästa inlägg!

Februaribesök

Vi lämnade hemmet i 15 gradig kyla och åkte uppåt. Solen gnistrade i snön så hela landskapet blänkte. I Sala stannade vi på vårt favoritfik Ångbageriet och festade på en semla och en blåbärsbulle. Det var visserligen lunchtid men lite får man offra sig !

Väl framme hade det blivit något varmare men solen hade gömt sig bakom molnen. Det var betydligt mindre snö här än hemma, vilket var tur, så vi slapp skottningen upp för backen.
Året innan tog det oss mer än en timme att bara nå dörrhandtaget.

Inne i huset var det minus 5 grader så vi började som vanligt att försöka elda för att få en lite behagligare inomhustemperatur.
I väntan på värmen gick vi ut till uthuset där vi började rensa lite inför kommande byggnationer. När energin slut och kylan tog över gick vi in för att laga middag.
Huset började bli lite varmare men inte så många grader på plussidan. När vi slutligen tröttnade på att sitta och frysa bestämde vi oss för att sova. Då visade termometern 16 grader. Jag kröp ner med pyjamas och sockor och även mössa. Två täcken och en filt. Men jag frös inte!

Härliga vinterbilder från 2009

Lort-Sverige

När man äger och bor i ett gammalt hus är det ofrånkomligt att man funderar på hur människorna hade det förr i tiden. Det som vi idag kallar ”torpromantik” var nog inte lika romantiskt när torparen levde på att bruka jorden och skulle försörja hela sin stora familj. Vi tillbringar den mesta tiden i torpet på sommaren när allt är ganska härligt. På vintern med dragiga golv och utedass var nog inte livet lika roligt. Trångboddhet och rökig inomhusluft från vedspisen.

En som med egna ögon fick se fattigdomens Sverige var journalisten Ludvig ”Lubbe” Nordström. Han åkte ut på upptäcktsresa genom Sverige 1938 för att ge en bild av bostadsförhållandena i den svenska landsbygden. Men tillsammans med provinsialläkarna fick han se levnadsförhållandena i allmänhet, som senare resulterade i en serie radioreportage om ”Lort-Sverige”. Dem starkt kritiska reportagen, som sedan även blev en bok, väckte stor debatt i Sverige. Lubbes kritik var hård och ansåg att människors hälsa påverkades av smutsiga, ruttna, dragiga och trångbodda hus. Här är ett utdrag från dem första delen i boken där Lubbe besökte en gammal stuga i Södermanland:

”Det var den typiska torpstugan. Ett litet, litet lågt kök, en ödslig, låg kammare med lumpiga trasmattor, ett par utdragssoffor, på vilka målningen skavts av, på väggarna ett par naiva färgteckningar. I köket en gammal sotig smutsig spismur som upptog nästan halva utrymmet, en utnött, rankig skänk, ett bord utan duk vid fönstret, på det potatisskal, sillben. En lukt av sillake och instängd luft, sammansatt av odörer från röta i trävirke, mögelsvamp, nattkärl, gamla svettinpyrda kläder, sura skodon, smutsiga strumpor fyllde stugan.

Senare åker till Lubbe till Dalarna:

 "I en sandig skogsbacke under skyhöga tallar låg en vanlig stuga, där väntade syster, som åkt före. Där bodde nu en familj om 11 personer, man, hustru och 9 barn i kök och en kammare, som knappt var mer än en skrubb. Jorden var 15 tunnland, vartill mannen arrenderade 2. Familjen hade 6 kor, 1 häst, 150 höns och 300 kycklingar. -Titta! Sade syster. Här ska nu elva personer rymma. -Och se här! Ska människor tvingas ha det så ? Bara för att dem är fattiga. ”

Lubbes reportage och bok bidrog till att standarden i svenska hem förbättrades. Människorna blev genast friskare från bristsjukdomar, TBC och mental ohälsa som var direkt kopplade till ohygien.
Men idag när vi lever betydligt hälsosammare och renare med stora hus visar forskning att vi blir sjuka av även det sättet att leva!

Sommarköket, väggarna

När golvet var klart var det dags för att göra något åt väggarna. Ända sedan 70-talet hade det varit masonitskivor där men dem visste vi säkert att vi skulle ta ner. En allt för porös yta att måla på och även känslig för fukt. Sagt och gjort så började rivandet. Skiva efter skiva togs ner med kofoten och alla spikarna sorterades bort. Det var mängder av spik i varje skiva, både längre och kortare. Den glada nyheten var att under skivorna fanns pärlspont på väggarna men den mindre roliga var alla hålen efter spiken och att det inte var pärlspont överallt. Men det kändes ändå enkelt att bestämma vad som skulle vara på väggarna i och med att den gamla panelen fanns där, som förhoppningsvis var originalet.

Där den tidigare ingången hade varit och som spikats igen var det vanliga brädor. Likaså under fönstret som bytts ut en gång. Detta fick vi riva för att byta till pärlspont. Där den gamla ingången varit fanns ingen isolering alls. Tanken var kanske att det skulle fyllas på med sågspån uppifrån. Men det hade inte gjorts. På andra ställen där vi bytte brädor rasade sågspånet ut.
En genomgående trend med hela renoveringen har varit att städa och återigen städa. Nu från dammande sågspån. Regelverket vid fönstret fick underkänt av herr Torpägare så det fick förbättras.

Efter isoleringen började det lite roligare arbete med att spika upp ny panel. Man började nu ana vilket fint rum det skulle bli. Färgen som sedan målades på väggarna var en ljust blå färg med lite rött i,  för att inte kännas för kall.

Färdigmålade väggar och golv

Ett år med bloggen!

Nästan på dagen ett år sedan första inlägget i bloggen! Vi kom upp på torsdagen i regn och plusgrader. Trots varmgraderna gick större delen av kvällen åt att elda och värma upp torpet. Som tur var såg vi inga spår efter mössen, som året innan hade huserat överallt.

 På fredagen var det något kallare med ett par minusgrader. Samma tid året innan var det massor av snö och 6 minusgrader. Då tog det någon timme att bara skotta sig fram till huset.

Året innan ännu mer snö och 16 minusgrader.

Öppna landskap December 2011

4/1-2011

Det stora "äventyret" började först när vi åkte hem. När vi närmade oss Enköping började det helt plötsligt blåsa kallt i bilen. Vi körde av och stannade vid vägkanten och upptäckte att det bubblade lite oroväckande i kylaren. Men temp-mätaren hade inte visat något. Efter råd från en bilmek, som trodde det var fel på termostaten åkte vi vidare men stannade för fikapaus i Enköping. Innan vi skulle fortsätta vår färd fyllde vi på med vatten och körde sedan vidare. När vi passerat Strängnäsbron hörde vi samma skumma ljud och stannade. Efter det var bilturen över för vår del. Där stod vi nu i mörkret och kylan med en bil som inte startade. Det enda som återstod var att ringa en bärgare. Efter lite diskussion om självrisker mm kom vi överens om ett pris hem till dörren. Dyra pengar men det fick det vara värt. Herr Torpägare tyckte i alla fall att det var roligt att åka bärgare men jag var inte lika entusiastisk!

Kurs på Skansen

I veckan var vi på en kurs på Skansen: "Renovering av vedspis". Kursdeltagarna bestod av en samling entusiaster i olika åldrar. Det är alltid kul att träffa på människor som undrar samma sak som man själv gör. Kursledaren sa att efter denna kväll skulle vi se på vår
gamla vedspis med nya ögon och det stämde absolut. Nu längtar vi upp till Torpet för att se hur brännjärnen mår och även rostret.
Vedspisen slog igenom på mitten av 1800-talet och var en bra uppfinning; den värmde bättre, använde mindre ved och samlade röken i skorstenen. Men en nackdel var att ljuset försvann (från den öppna härden) och fotogenlampan kom att användas. Det blev dyra investeringar för allmogen.

http://www.skansen.se/grid/hantverkskvallar

Kakelugnens tidiga historia

"Pottkakelugn"

Kakelugnen utvecklades i det tyskspråkiga kulturområdet i Mellaneuropa. Ordet kakelugn härstammar därför från tyskans ”Kachel” (kakel) Betäckningen hämtades i sin tur från latinets ”caccabus”, som betyder kruka.
Det är inte helt klarlagt när dem tidigaste ugnarna tillverkades men det finns skriftliga belägg för att kakelugnen fanns redan på 800–900-talet.

Från den öppna härden utvecklade man en murad överbyggnad. Det man murade in i ugnen från början var troligen runda drejade krukor som man vände skålens insida utåt. Den tidigaste kakelugnen, skålkakelugn, var alltså en konstruktion med inmurade krukor vända med skålsidan utåt. I Sverige kallade man den ugnen för ”pottkakelugn” Krukorna hjälpte till att lagra och sprida värme i rummet. Kakelugnarna kunde bestå av ett fyrkantigt fundament och ovanpå detta en konisk, kupol- eller tunnformad ugn med inmurade kärl i regelbundet mönster.

I Sverige har pottkakelugnen funnits sedan senmedeltiden. Man har hittat rester av en verkstad från 1500-talet på Södermalm. Men redan då höll pottkakelugnen på att bli omodern men den levde kvar för att den var relativt enkel att framställa.

Alla europeiska kakelugnar var så kallade biläggarugnar, vilket innebar att eldstadsöppningen vette mot ett annat rum och att den eldades från baksidan. Gradvis blev ugnarnas form alltmer avancerade som tre och fyrkantiga men även andra former. En annan typ av ugn fanns nu också som kallades konvexkakel, som byggde på omvänd princip.
Det kakel som senare utvecklades var typer där dekoren stor i centrum. Då förekom kakelugnarna huvudsakligen i det mest påkostade byggnaderna.

http://madeleineoleifstorp.blogspot.com/2011/04/kakelugnens-historia.html

Gustav Adolfsdagen

Vi bestämde oss får att ta en liten tur upp till Torpet , som råkade vara Gustav Adolfdagen. Gustav Adolfsdagen firas den 6 november till minne av Gustav II Adolfs dödsdag 1632 i slaget vid Lützen. Att fira någons dödsdag med en bakelse känns en aning märkligt men det är även en allmän flaggdag. Vad det gäller bakelsen så kan den variera i innehåll men  känns igen på en silhuett av Gustav II Adolf som pryder den. Bakelsens är ofta gjord i marsipan eller choklad.
Hur som haver tackade ingen nej till att mumsa på en bakelse när vi kom fram och värma sig med kaffe. Men lustigt nog var vädret mycket mildare nu än sist vi besökte torpet då det var frost. Videungen hade börjat knoppa trots att det inte ens har blivit vinter!

Sommarköket; golvet

När kakelugnen väl stod på plats var det dags att fortsätta med resten av rummet. På golvet låg det trasmattor och bitar av gamla linoleumgolv. Vi hoppades att trägolvet under skulle var någorlunda välbevarat. Men det var kanske något naivt att tro, i ett över hundra år gammalt hus. Brädorna var rejält slitna på sina ställen, speciellt framför där den gamla ugnen stått. Vi kunde se spåren från svunna tider där dem gått fram och tillbaka framför ugnen för att laga mat och elda.

Eftersom vi tidigare hade slipat golvet i köket visste vi vilket tungt och tidsödande arbete det skulle bli, att även slipa detta golv. Alternativet var att byta golv men det var inte aktuellt just då. Vi utrustade oss med två slipmaskinen och öppnade alla fönster och slipade, timme efter timme. När vi sedan var någorlunda nöjda fick vi fylla igen en del större gropar innan vi började måla. En miss var att inte fylla igen alla springor mellan brädorna, det märker man sen när allt skräp samlas där!

Det färdiga resultatet!

Höst i Torpet

Ett kallt och höstigt besök i torpet. Vi vaknade med nollgradig kyla och frost på marken. Men luften var härlig och solen sken. Vi bestämde oss för att röja lite i trädgården. Det är ett arbete som aldrig tar slut.

Vi tog fram flismaskinen och grillen för att elda i. Vi klippte, sågade, flisade och eldade hela dagen. När vi fått en bra glödbädd grillade vi korv och åt lunch ute.

I en gammal rishög, som vi rensade, hittade vi en sovande groda som lagt sig för sin vinterdvala. Vi fick försiktigt ge den ett nytt hem.

Sida vid sida

Sida vid sida,
vi vandrar genom livet.
Men att tycka lika
är inget man tar för givet.
Om det är varmt eller kyligt,
vilken utsikt som den bästa är,
det visar sig på detta kort tydligt;
att åsikter går isär.
Men ändå,
sida vid sida

Sommarköket; Den blå(vita) kakelugnen

När vi tog över Torpet hade det sedan länge legat en nedmonterad kakelugn på vinden. När vi var uppe och räknade bitarna såg vi att dem var inlindad i tidningspapper från 60-talet. Mina farföräldrar hade någon gång köpt den, troligtvis från något rivningshus, för att sedan sätta upp den i vårt lilla torp. I sommarköket hade ju den gamla bakugnen rivits men rökkanalerna fanns kvar och det var där den var tänkt att sitta. Men av olika anledningar blev den liggande i 50 år.

2008 tog vi kontakt med en kakelugnsmakare som var mycket entusiastisk och tyckte lika mycket om gamla hus som vi. Arbetet utfördes i januari när vi själva inte var där. Förutom att sätta upp kakelugnen så satte dem i nya aluminiumrör i murstocken och fyllde den sen med flamsäkert material för att göra eldningen säkrare. I gamla stora murstockar kan annars rökgaser samlas och antändas om man har otur.
När dem väl var klara var det bara för oss att städa. Det var damm, smuts och gegga överallt. Det var brukstänk på alla väggarna ända upp till gardinerna. Men när vi väl började se bakom allt damm fick vi se vilken fantastiskt vacker kakelugn vi hade

När kakelugnen väl stod där fick vi lov att ha ett element på under flera månader för att den skulle torka korrekt. Och i ett gammalt torp blir det mycket eldande för kråkorna. Som tur var denna vintern den varmaste sedan mätningarna startats. Trots det blev elräkningen inte så rolig men det var det värt. Sex månader senare, till midsommar, fick vi äntligen elda i den!