Tidsdokument

Med torpet fick vi känslan för att vårda ett gammalt hus men även att dokumentera det vi gjorde. Min farbror Björn kom på att föra dagboksanteckningar över det som hände på torpet. Det var nog av samma anledning som jag nu har börjat blogga. Att få dela med sig av sina upplevelser men även att lämna ett tidsdokument. Att binda ihop det förgångna med framtiden. Björns första rader i dagboken från den 14 augusti 1969 lyder:


När jag kom hem den 1 augusti från Umeå hade mamma och pappa avslutat sin vistelse här. De hade, som vanligt, arbetat flitigt och hunnit med att byta ut gavelfönstret och fönstret mot vägen i sommarköket. Bytit ut brädbeklädnaden utvändigt och målat. Jag påbörjade figursågningen till uthusverandan. De breda (25-50cm) gamla och lortiga brädorna hade jag fått tag på vid en rivning i Sala. De låg på vindsgolvet i ett trähus vid Brunnsgatan. 2 augusti hade Pelle & Cissi och barnen anlänt. Pelle och jag hjälptes åt att såga, fila och måla på verandan!


När jag läser detta känns det som han berättar det för mig för att jag som ägare till torpet mer än 35 år senare ska veta och förstå hur dem tänkte och gjorde .Det är som tiden har stått still eftersom vi nu lever tiden på torpet på samma sätt. Att ta vara på gamla saker för att vårda huset och arbeta flitigt. Det är också ovärderligt att ha tillgång till vad som tilldrogs i släkten under lång tid!

Köpet

Inga och Rune Persson, farmor och farfar, utanför torpet 1971

Under åren hade tanken på att skaffa ett sommarställe vuxit sig starkare. 2003 tittade vi på en del hus men inget levde upp till förväntningarna. I bakhuvudet fanns nog det ställe som jag tillbringat många somrar i min barndom och som även Leif varit med mig varje sommar sedan vi träffats.


Att det gamla torpet, som funnits i släkten i mer än 50 år till slut hamnade hos oss kan man på sätt och vis säga berodde på tre sorgliga händelser. Min farfar och farmor köpte stället i slutet på 50-talet och tillbringade mycket tid där och även tillsammans med sina söner fram till min farfars bortgång 1975. Farmor fortsatte att åka till torpet mest i sällskap med sin yngste son. När även han och något senare även min kära mor inte längre fanns med bland oss tyckte den äldre generationen att det var bra att vi kände så stark för torpet och ville fortsätta vårda det.


2005 blev torpet vårt!

Första inlägget

Året första besök på årets andra dag får inleda denna blogg
Vi kom upp till torpet i kallt men klart väder. Det första vi fick göra var att skotta oss fram till huset, sedan uthuset och vedboden.Sen in i huset och börja elda. Det var minusgrader när vi började och fick väll en ganska "behaglig" värme innan det var dags att sova.
Väl inne i huset såg vi att vi hade haft möss på besök. Dem hade varit överallt, till och med i besticklådan. Dem hade också gnagt på handskarna i vedboden. Det är kanske den tidiga vintern som gör mössen desperata?