Inga och Rune Persson, farmor och farfar, utanför torpet 1971
Under åren hade tanken på att skaffa ett sommarställe vuxit sig starkare. 2003 tittade vi på en del hus men inget levde upp till förväntningarna. I bakhuvudet fanns nog det ställe som jag tillbringat många somrar i min barndom och som även Leif varit med mig varje sommar sedan vi träffats.
Att det gamla torpet, som funnits i släkten i mer än 50 år till slut hamnade hos oss kan man på sätt och vis säga berodde på tre sorgliga händelser. Min farfar och farmor köpte stället i slutet på 50-talet och tillbringade mycket tid där och även tillsammans med sina söner fram till min farfars bortgång 1975. Farmor fortsatte att åka till torpet mest i sällskap med sin yngste son. När även han och något senare även min kära mor inte längre fanns med bland oss tyckte den äldre generationen att det var bra att vi kände så stark för torpet och ville fortsätta vårda det.
2005 blev torpet vårt!
