Drömparken

Efter en hektiskt vår med två klänningar att sy, två bröllop att bevista och en studentmottagning att anordna, var vi åter igen på väg upp. Vädret var härligt så vi stannade och hade picknick i "Drömparken" i Enköping.


Drömparken är en park i parken gestaltad av holländaren Piet Oudolf. Parken anlades 1996 och byggdes ut med en ny del 2002. Den ligger i de centrala delarna av Enköping brevid ån.

http://www.enkoping.se/swwwing/app/cm/Browse.jsp?PAGE=7219

För varje gång vi kommer får vi se nya blommor som blommor, som vi inte visste fanns där, eller glömt att vi planterat.
Vi får uppleva dubbla vårar i olika växtzoner :)

Valborgsmässoafton

För första gången skulle vi fira Valborg här i Torpet. Vi vaknade med vackert väder även om en aning kallt. Först åkte vi in till Avesta för att proviantera lite bl.a en flaska bubbel och bakverk. När vi kom tillbaka startade vi vår Valborgeld. Det fick bli en liten brasa som en försiktighetsåtgärd. Men det tog många timmar och högen vi hade att elda blev det kvar av.

På kvällen tittade solen fram igen och Herr Torpägare sa: Sol, vindstilla och fågelkvitter, kan det bli bättre? Nej, det tror jag nog inte....

Valborgshelg i Torpet

Våren har nu kommit till Torpet. Det är så härligt att se alla blommor och naturen som börjar slå ut. Det första vi fick göra när vi kom hit var att rädda lite djur. En alldelesen ny fjäril var fast inne i uthuset och tryckte sig mot fönsterglaset. Ett syskon låg på golvet och ville inte vakna mer. Med detta vackra exemplar släppte vi ut och vi såg när den fick luft under vingar.Men den kom inte  så långt för den var för svag.

Vi hittade små genomskinliga ägg när vi grävde i jorden. Vi tyckte att vi skulle rädda dem men får kanske ångra det om de utvecklar sig till små otrevliga kryp.

Mindre glada blev vi när vi upptäckte att myrstacken, som vi försökt ta bort, åter var i liv. Förra sommaren hade vi inte sett några myror men nu myllrade det återigen vid ingångshålen. Alla små myror arbetade flitigt med att bära barr och små pinnar. I och för sig ganska sympatiskt men stacken är för nära huset.

Otto

Utdrag ur Volym nr 3 på det 19:e året

Pappa Per-Inge återberättar söndagen den 5 juli 1981 i dagboken vad Ottos berättar från gamla tider:

"Hemma hos Otto"

       "Otto berättade att ”Pelles” som senare blev Hans gård, var storbondgården i gamla byn. Runt den låg flera gårdar, bland annat Ottos egen innan den flyttades på 1850-talet. Vägen förbi vår parkering är gamla byvägen som gick rakt genom byn vid ”Pelles” och vidare förbi skolan (som föresten en gång brunnit ner till grunden).

En av skolans gamla lärare bodde i nuvarande Sjöstrands kåk och gamla fru Karlsson intill oss är släkt i andra generationen till honom. Den gamla läraren fick ett våldsamt slut. En julafton på hans ålders höst skulle han till grannbyn för att handla. Man spände häst för släde och tog som vanligt vintervägen över sjöns is och vidare längs ån. Men där ån mynnar ut i viken var isen tunnare än man trott och släden skar igenom. Fru Karlsson, som då var ett år gammal hade följt med liggande i en spånkorg. Den fiskades upp flytande omkring i vaken med barnet i. Men den gamle läraren försvann i vattnet och drunknade.

Otto berättade även om Kingels hus. Före Anna bodde där hennes mor; Kingels Lotta. Otto minns henne från sin tidiga barndom (han är född 1916). Hon var då en urgammal gumma och känd som en lite av ”klok gumma”, som sysslade med åderlåtning. Hon hade nått som liknade ”en liten yxa å hacka hål med ” och blodet sög hon upp med ett kohorn med kapad spets. ”Hon var väll aldrig gift men hade ett par barn, det var Anna och nån pojke, tror jag”
Anna minns han som en gammal ungmö, väldigt smal och rak i ryggen. Hon var en av dem första häromkring som hade cykel och lätt att känna igen när hon kom åkande, rak i ryggen smal ”som en gärdsgårdsstör”

Bastubadandets historia

Det svenska ordet Bastu är en förkortning av det äldre ordet Badstuga. Att vi har ett eget ord för denna företeelse visar att vi har en lång tradition av bastubadande. Sedvänjan med bastubad har funnits i Europa och Sverige sedan medeltiden och det var även vanligt med offentliga bastur i städerna. Den första ordnade formen av bad i form av rökbastun kom med ruserna; ett svenskt vikingafolk, som tagit med sig traditionen från sina resor.



I Europa var det den grekiska kulturen som först nyttjade kroppsbad för nöjes skull. Hos grekerna stod vattnet tidigt i högt anseende och var tillsammans med värme ett viktigt hälsomedel. Man badade i stora badanläggningar som även innehöll plats för andra ändamål så som gymnastik, mat och bibliotek. Dessa tidiga kulturcentrum kallades gymnasium, ett ord som lever kvar i vår kultur med en något ändrad innebörd.

Under medeltiden var kyrkan ännu välvilligt inställd till badandet och bland senare munkordnar fanns en tydlig tradition att regelbundet bada av hygieniska skäl. På 1300- och 1400- talet blev badstugorna allt vanligare på landet så att varje bondgård snart hade sin egen anläggning. Varje lördagskväll samlades gården folk för att bada.

Städernas badstugor i Europa utvecklades under 1500-talet till att bli en gemytlig samlingsplats med skämt och dryckenskap, föregångare till vår tids krogar. Promiskuiteten var allmänt utbredd och vissa badstugor utvecklades till rena bordeller. De ohygieniska förhållandena med stor risk för smittspridning av framförallt syfilis i kombination av bränslebrist ledde slutligen till badstugornas fall.
 
Då badstugorna började stängas igen på kontinenten fortlevde traditionen i Sverige under ett par sekel till. Makten låg på den tiden i byn hos de stora bönderna och framförallt hos prosten. Bland dem religiösa ledarna spreds sig den uppfattningen att nakenhet var en synd. Därför tyckte kyrkans folk inte om att folket badade och definitivt inte badade tillsammans. Sverige hade förändrats från att ha varit ett hedniskt samhälle till att bli en kristen, feodal och hierarkisk stat. Badandet hade betraktas som en njutning och det kunde inte accepteras. Nu blev det därför gudomligt att vara smutsig. Så under 1700 och 1800- talet användes bastun endast till det årliga karbadet till jul.

Sverige och Europa gick in i en allmän smutsålder.
"Lort-Sverige" började bre ut sig ( se mitt inlägg. Lort-Sverige)
 
På dem svenska bondgårdarna under 1800-talet började man istället använda bastun till främst lintorkning, malttorkning och sädestorkning.  Man kunde även konservera kött med hjälp av rök.

Det sista äldre offentliga badet i Sverige som stängdes var Rosenbad. Namnet kommer från den badstuga som låg här sedan 1684. Den ägdes av den tyskfödde badmästaren Christoffer Thiel och hette då troligen Lillienbadh. Liljebadet var en behandling men det populäraste badet var ”rosenbadet”. Namnet ändrades 1708 till Rosenbad och badet revs revs 1723 men namnet lever kvar.

Getboden, golvet

Ännu en kortvecka i Torpet för att fortsätta med byggnationerna av Getboden. Vid förra tillfället blev det mest rivning men nu hade vi kommit till det lite roligare momentet att få bygga nytt. Själva byggmästaren hade kommit ett par dagar tidigare och hade hunnit med att såga till alla golvbjälkarna och skruvat fast dem med hjälp av balkskor.

Jag fick sen skruva fast masoniten och lägga i isoleringen. När jag klagade på den lite besvärliga arbetsställningen fick jag veta att han hade ”bjälklagsben” = fötterna i perfekt avstånd till knäna som passar dem 60cm.

Att sammanföra gammalt med nytt är alltid en utmaning!
Det gamla golvet i uthuset hade avslutats utan eftertanke vilket vi nu fick tänka på. För stunden fanns inget utrymme för att såga det jämt så vi fick måttanpassa en bräda.

Det var en uppgift jag ägnade mig åt en längre stund för att få den så bra som möjligt, men som ändå var svårt!

Rivning av getboden

Vi kunde ta en efterlängtad kortvecka på grund av att det var lugnt på jobbet. Herr torpägare åkte upp själv på tisdagen med ett hyrt släp fullastad med material till ombyggnaden. Ett hårt slit inleddes med att riva dem gamla stockväggarna. Arbetet var tungt och dammigt och en aning avancerat när dem gamla stolparna skulle ersättas.

Väderförhållandena var som tur var dem allra bästa.

På onsdag kväll anslöt jag efter en tågresa från Stockholm.
Min uppgift blev att slänga allt skräp på släpet. Upp och ner för ”mördarbacken” under ett par dagar gjorde att vi slapp övrig träning under sportlovet.
Vi åkte två vändor till återvinningscentralen och ett fullastat släp fick vi med oss hem.

När vi åkte på lördagen hade vi hunnit riva allt och bygga stommen. Men energin var slut för denna gång.

"Arkeologiskt fynd"

Sjöutsikt

När vi återigen kommer till Torpet möter oss en fantastisk överraskning. Sjön som vi sett mindre och mindre av genom åren fanns plötsligt där. Genom avverkning av träd och buskar nere vid vattenbrynet har vi fått tillbaka vår fina sjöutsikt!

Kingels Anna

Kingels Anna föddes 1871. Som vuxen fick Anna en dotter med en man som hon inte var gift med. Men barnet var mannens ögonsten och testamenterade hela sin kvarlåtenskap till barnet.
Dottern dog ung och Anna fick då ärva hela kvarlåtenskapen. Vid Annas död 1951 var nettobehållningen i boet
50 000, vilket var en ansenlig summa på den tiden.


Anna Eriksson erhöll Torpets lagfart 1/4 1937.

Kingels Lotta

Charlotta Ersdotter; Kingels Lotta föddes i Torpet 1850. 19 år gammal gifte hon sig 1869 med en man från grannbyn som hette Erik Andersson. De bodde där tills dem åter igen flyttade tillbaka Torpet. Första lagfarten utfärdades 8/9 1893 då dem köpte : den avsöndrade ägan av Johan Rönnqvist som: "29 ar åker, potatisland och hagmark" . Johan var gift med Lottas syster Augusta.

Paret fick 10 barn och en av dem var Anna; Kingels Anna, född 1871.

Lotta blev änka 1906 och flyttade då runt och bodde på olika ställen bland annat i Ytterbodarna, där kortet ovan är taget 1920. Lotta var en bestämd kvinna som rökte pipa. Hon levde ett hårt liv som många på den tiden. Sista åren bodde hon åter igen i Torpet tillsammans med sin dotter Anna tills hon avslutade sina dagar 1936.

Vår granne Siv har berättat hur hon som barn tillsammans med sin mor, besökte Torpet för att bese Kingels Lotta, som låg lik på en dörr i uthusets mittdel.

Getboden

Ett projekt vi funderat på en längre tid är att bygga om/renovera uthuset. Hur det huset ursprungligen sett ut är svårt att veta men på höger sida har man för länge sedan haft djur. Min farbror skriver i dagböckerna om ”getboden” så där bodde kanske en get.


Eftersom vi inte behöver utrymmet till att förvara djur har vi planer på att så småningom bygga en bastu. 
Men som vid alla byggnationer innebär det en massa förberedelser som att först rensa ut diverse gammalt sparande. Dörrar, brädor, badkar, vedlårar, vagnshjul och en hel del skräp. Sedan kommer rivandet av murket trä.



Vi upptäckte att sidan av uthuset först byggts med timmerstockar och sedan ovan det stolpar och takstolar. Detta gjorde att rivandet blev en aning mer komplicerat än vi trott. För att kunna riva behöver vi först stötta upp takstolarna för att sedan kunna byta ut dem bärande delarna. Vi vill ju inte att hela huset ska rasa. Som tur är har Herr Torpägare kunskaperna som krävs för detta ingrepp.

Lite kuriosa är att vi hittade bakom en av brädorna namnet ”Erik Andersson” och vem det troligen var ska jag berätta om i nästa inlägg!

Februaribesök

Vi lämnade hemmet i 15 gradig kyla och åkte uppåt. Solen gnistrade i snön så hela landskapet blänkte. I Sala stannade vi på vårt favoritfik Ångbageriet och festade på en semla och en blåbärsbulle. Det var visserligen lunchtid men lite får man offra sig !

Väl framme hade det blivit något varmare men solen hade gömt sig bakom molnen. Det var betydligt mindre snö här än hemma, vilket var tur, så vi slapp skottningen upp för backen.
Året innan tog det oss mer än en timme att bara nå dörrhandtaget.

Inne i huset var det minus 5 grader så vi började som vanligt att försöka elda för att få en lite behagligare inomhustemperatur.
I väntan på värmen gick vi ut till uthuset där vi började rensa lite inför kommande byggnationer. När energin slut och kylan tog över gick vi in för att laga middag.
Huset började bli lite varmare men inte så många grader på plussidan. När vi slutligen tröttnade på att sitta och frysa bestämde vi oss för att sova. Då visade termometern 16 grader. Jag kröp ner med pyjamas och sockor och även mössa. Två täcken och en filt. Men jag frös inte!

Härliga vinterbilder från 2009

Lort-Sverige

När man äger och bor i ett gammalt hus är det ofrånkomligt att man funderar på hur människorna hade det förr i tiden. Det som vi idag kallar ”torpromantik” var nog inte lika romantiskt när torparen levde på att bruka jorden och skulle försörja hela sin stora familj. Vi tillbringar den mesta tiden i torpet på sommaren när allt är ganska härligt. På vintern med dragiga golv och utedass var nog inte livet lika roligt. Trångboddhet och rökig inomhusluft från vedspisen.

En som med egna ögon fick se fattigdomens Sverige var journalisten Ludvig ”Lubbe” Nordström. Han åkte ut på upptäcktsresa genom Sverige 1938 för att ge en bild av bostadsförhållandena i den svenska landsbygden. Men tillsammans med provinsialläkarna fick han se levnadsförhållandena i allmänhet, som senare resulterade i en serie radioreportage om ”Lort-Sverige”. Dem starkt kritiska reportagen, som sedan även blev en bok, väckte stor debatt i Sverige. Lubbes kritik var hård och ansåg att människors hälsa påverkades av smutsiga, ruttna, dragiga och trångbodda hus. Här är ett utdrag från dem första delen i boken där Lubbe besökte en gammal stuga i Södermanland:

”Det var den typiska torpstugan. Ett litet, litet lågt kök, en ödslig, låg kammare med lumpiga trasmattor, ett par utdragssoffor, på vilka målningen skavts av, på väggarna ett par naiva färgteckningar. I köket en gammal sotig smutsig spismur som upptog nästan halva utrymmet, en utnött, rankig skänk, ett bord utan duk vid fönstret, på det potatisskal, sillben. En lukt av sillake och instängd luft, sammansatt av odörer från röta i trävirke, mögelsvamp, nattkärl, gamla svettinpyrda kläder, sura skodon, smutsiga strumpor fyllde stugan.

Senare åker till Lubbe till Dalarna:

 "I en sandig skogsbacke under skyhöga tallar låg en vanlig stuga, där väntade syster, som åkt före. Där bodde nu en familj om 11 personer, man, hustru och 9 barn i kök och en kammare, som knappt var mer än en skrubb. Jorden var 15 tunnland, vartill mannen arrenderade 2. Familjen hade 6 kor, 1 häst, 150 höns och 300 kycklingar. -Titta! Sade syster. Här ska nu elva personer rymma. -Och se här! Ska människor tvingas ha det så ? Bara för att dem är fattiga. ”

Lubbes reportage och bok bidrog till att standarden i svenska hem förbättrades. Människorna blev genast friskare från bristsjukdomar, TBC och mental ohälsa som var direkt kopplade till ohygien.
Men idag när vi lever betydligt hälsosammare och renare med stora hus visar forskning att vi blir sjuka av även det sättet att leva!

Sommarköket, väggarna

När golvet var klart var det dags för att göra något åt väggarna. Ända sedan 70-talet hade det varit masonitskivor där men dem visste vi säkert att vi skulle ta ner. En allt för porös yta att måla på och även känslig för fukt. Sagt och gjort så började rivandet. Skiva efter skiva togs ner med kofoten och alla spikarna sorterades bort. Det var mängder av spik i varje skiva, både längre och kortare. Den glada nyheten var att under skivorna fanns pärlspont på väggarna men den mindre roliga var alla hålen efter spiken och att det inte var pärlspont överallt. Men det kändes ändå enkelt att bestämma vad som skulle vara på väggarna i och med att den gamla panelen fanns där, som förhoppningsvis var originalet.

Där den tidigare ingången hade varit och som spikats igen var det vanliga brädor. Likaså under fönstret som bytts ut en gång. Detta fick vi riva för att byta till pärlspont. Där den gamla ingången varit fanns ingen isolering alls. Tanken var kanske att det skulle fyllas på med sågspån uppifrån. Men det hade inte gjorts. På andra ställen där vi bytte brädor rasade sågspånet ut.
En genomgående trend med hela renoveringen har varit att städa och återigen städa. Nu från dammande sågspån. Regelverket vid fönstret fick underkänt av herr Torpägare så det fick förbättras.

Efter isoleringen började det lite roligare arbete med att spika upp ny panel. Man började nu ana vilket fint rum det skulle bli. Färgen som sedan målades på väggarna var en ljust blå färg med lite rött i,  för att inte kännas för kall.

Färdigmålade väggar och golv

Ett år med bloggen!

Nästan på dagen ett år sedan första inlägget i bloggen! Vi kom upp på torsdagen i regn och plusgrader. Trots varmgraderna gick större delen av kvällen åt att elda och värma upp torpet. Som tur var såg vi inga spår efter mössen, som året innan hade huserat överallt.

 På fredagen var det något kallare med ett par minusgrader. Samma tid året innan var det massor av snö och 6 minusgrader. Då tog det någon timme att bara skotta sig fram till huset.

Året innan ännu mer snö och 16 minusgrader.

Öppna landskap December 2011

4/1-2011

Det stora "äventyret" började först när vi åkte hem. När vi närmade oss Enköping började det helt plötsligt blåsa kallt i bilen. Vi körde av och stannade vid vägkanten och upptäckte att det bubblade lite oroväckande i kylaren. Men temp-mätaren hade inte visat något. Efter råd från en bilmek, som trodde det var fel på termostaten åkte vi vidare men stannade för fikapaus i Enköping. Innan vi skulle fortsätta vår färd fyllde vi på med vatten och körde sedan vidare. När vi passerat Strängnäsbron hörde vi samma skumma ljud och stannade. Efter det var bilturen över för vår del. Där stod vi nu i mörkret och kylan med en bil som inte startade. Det enda som återstod var att ringa en bärgare. Efter lite diskussion om självrisker mm kom vi överens om ett pris hem till dörren. Dyra pengar men det fick det vara värt. Herr Torpägare tyckte i alla fall att det var roligt att åka bärgare men jag var inte lika entusiastisk!

Kurs på Skansen

I veckan var vi på en kurs på Skansen: "Renovering av vedspis". Kursdeltagarna bestod av en samling entusiaster i olika åldrar. Det är alltid kul att träffa på människor som undrar samma sak som man själv gör. Kursledaren sa att efter denna kväll skulle vi se på vår
gamla vedspis med nya ögon och det stämde absolut. Nu längtar vi upp till Torpet för att se hur brännjärnen mår och även rostret.
Vedspisen slog igenom på mitten av 1800-talet och var en bra uppfinning; den värmde bättre, använde mindre ved och samlade röken i skorstenen. Men en nackdel var att ljuset försvann (från den öppna härden) och fotogenlampan kom att användas. Det blev dyra investeringar för allmogen.

http://www.skansen.se/grid/hantverkskvallar