Juniblommor

En kavalkad av torpets juniblommande växter. Och det är bara ett axplock av alla blommor som finns!





Midsommrar

Eftersom vi inte besökte torpet till midsommar i år så bjuder jag på lite gamla bilder från tidigare år!

2008

2009

2010

Måns Ols

Ett kort helgbesök i Torpet. På vägen upp stannade vi, som många gånger förr, på ett favoritställe: Måns Ols i Sala. Det är ett trevligt värdshus som ligger vid damvallen. I området finns även en badanläggning och en kägelbana. Platsen har ett historiskt förflutet och har fått namn av Måns Olsson Ruvall, en dammvaktare från 1700-talets första hälft, men dammvaktare långt före honom har verkat och bott här på platsen. 1791 uppfördes ett värdshus som kom att bli ett populärt utflyktsmål för salaborna. 1960 revs byggnaden och en ny uppfördes som idag är tillbyggd och har övergått i ny regi med värdshusstandard.

Nya plantor



Nyinköpta små plantor att plantera vid nästa besök i torpet!



Och hoppas dem bli så vackra som i nästa inlägg:

Växtbeskrivning



"Blue lagoon"

Stormhatt:

Äkta Stormhatt är en ståtlig perenn som länge funnits i våra trädgårdar. Det är äkta stormhatt som man ofta ser förvildad vid gamla torp. Det är också den som användes flitigt som medicinalväxt förr. Den är en art i familjen ranunkelväxter. Ursprungligen kommer arten från Väst- och Centraleuropa. Äkta stormhatt är, som sina släktingar i Aconitum, mycket giftig, särskilt dess rot, som innehåller ett förlamande nervgift. Stormhatt har använts som medicinalväxt, främst i salvor på ytliga skador men även invärtes, som bedövande och därmed smärtstillande , men på grund av dess starka giftighet har all sådan användning upphört. Giftet har även använts för avrättning och mord. Det finns inget känt botemedel mot stormhattsförgiftning, enda möjligheten är att hålla hjärta och lungor igång på konstgjord väg tills giftet försvunnit ur kroppen. Äkta stormhatt blir 80 – 130 cm och blommar från juni till september. Blommorna är intensivt mörkblå eller mörkt blålila på 1 – 2 cm långa håriga skaft, med en hjälm lite bredare än hög. 

Backnejlika:

Backnejlikan är en tacksam liten växt som sprider sig intensivt. Den bildar utbredda, täta tuvor. Växer i de flesta lite torra jordar. Blir vackrast på mager växtplats. Förökas genom delning eller med frön. Självsår sig lätt. Blommorna sitter en eller flera på varje stjälk och är upp till 10 cm vida, doftande. Hos vilda populationer förekommer plantor med röda, rosa och vita blommor.  Den blir upp till 20 cm hög. Stjälkarna är nedliggande eller krypande, blomstjälkarna uppstigande. Blommorna sitter vanligen ensamma på långa skaft. Kronbladen är oftast lysande purpurröda eller mörkrosa med vita prickar, men vita former är relativt vanliga.

"Blue bird"

Trädgårdsriddarsporre:

De mest odlade riddarsporrarna i våra trädgårdar är trädgårdshybriderna och kom kring 1850. Trädgårdsriddarsporren är hög, upp emot eller över två meter, och ofta mer eller mindre dubbelblommande. Den är mycket starkväxande och härdig. Kan behöva stöttas något. Trivs i soligt till halvskuggigt läge på väldränerad växtplats.  

"Karl Rosenfield"

Luktpion:

Luktpion (Paeonia lactiflora) är en art i familjen pionväxter som härstammar från Kina, Mongoliet och Sibirien. Den växer på sluttningar, flodbankar och i lundar. Arten är en vacker och lättodlad trädgårdsväxt. Det är en örtartad perenn med tjocka rötter och knölformad stam. Stjälkarna är vanligen mer eller mindre röda, kala. Bladen är skaftade, dubbelt 3-fingrade och har ofta fina hår utmed nerverna.



"Immaculee"



"White wings"







Farfar Rune

Min farfar Rune föddes 1912 i Avesta. Hans pappa hette August, som var plåtslagare och hans mamma hette Alma. Rune växte upp i Skogsbo där hans pappa hade byggt ett hus. Endast 18 år gammal mister Rune sin pappa, när han tar sitt eget liv. Detta påverka honom givetvis mycket. Han blev lite tungsint och kunde ibland tiga i flera dagar. Men däremellan var han väldigt social och pratade med alla han stötte på. Rune hade gärna studerat vidare men det var något som August hade varit negativ till. Han började arbeta som arborrare på Avesta Järnverk. Där arbetade han treskift fram till 1945. Det var långa arbetsdagar och hårt slit. Senare började han arbeta på en mekanisk verkstad som en barndomskamrat startat. Det var där han träffade Krongård, den dåvarande ägaren till Torpet. Han var där för att få sin moped lagad och farfar pratade på som vanligt. Samtalet kom snart in på det gamla fina huset farfar sett i trakten där Krongård bodde. Det visade sig att det var just det huset som han ägde. Krongård hade själv köpt huset på aktion. Ja, det är mitt; sa Krongård du kan få köpa det! Farfar köpte det direkt och torpet kom i släktens ägo 1953.

Liten och stor

 

40 år har passerat mellan bilderna. Lite skillnad på personen på fotografiet kanske men utsikten är lika vacker som alltid.

Vårbesök

Efter 4 veckor är vi återigen i torpet. Då ser vi att vi fått lön för mödan; rabatten blommar så härligt! Men ändå börjar ogräset titta upp igen, en alltför ojämn kamp

Ogräsmåndag



Vi började redan på söndagen med ett par timmars rensning.
Bort med löv och gammalt gräs




Nu börjar man ana att det är en rabatt




Färdig, ja, någorlunda i alla fall. Med lite täckbark får man det hela se bättre ut.
Några nya stenar kring stenkistan också!



Påskdagen

På söndagen började en febril aktivitet av olika slag. Leif gick ned på ängen och högg ned en del träd och sly. Julia gick så småningom ut och slipade på en utemöbel. Själv började jag ett arbete som väntat i många år. Framför den blåvita kakelugnen hade golvet aldrig blivit ordninggjort. Kakelugnen vilade på det gamla fundamentet som den tidigare bakugnen stått på. På sidorna var det hål rätt ned under huset; ett bra ställe för både drag och möss att komma in! Jag började med att hugga underlaget någorlunda jämnt. Sedan hjälpets vi åt att gjuta med betong. Som armering använde vi hönsnät. Den säck vi hade med oss på 25kg räckte inte långt så arbetet får fortsätta nästa gång vi kommer då vi även ska lägga svarta klinker!

Påskhelg i torpet

Vi kom fram på eftermiddagen på påskafton i strålande sol.Hela tomten var full av vårblommor av alla slag; gula, vita och blåa. Praktforsythian blommade så fint på bar kvist!
Men det fanns även tecken på att det inte varit någon här på länge. Fullt med löv och torkat gräs. Ogräs var man än tittade. Här fanns en hel del att göra!

Inne i huset hittade vi en nyss vaknat humla. Lite förvirrad men säkerligen glad av att få komma ut.

Vi åt middag ute på gräsaltanen halv åtta. Det var fantastiskt skönt men maten blev en aning kall. Men vad gör man inte för att fira in våren!

Kakelugnens historia

Kakelugnen spreds från Tyskland till Norden under senmedeltiden. Att den anses vara en typiskt svensk företeelse beror på de tekniska framstegen som gjordes under 1700-talets senare del. Under den tiden var det energikris i Sverige i form av vedbrist. Det berodde främst på järnverkens stora användning av träbränsle. Men även folkökningen och det ökade lantbruket bidrog till skogsskövlingen och vedbristen. På grund av dem ineffektiva öppna spisarna, som släppte ut den mesta värmen genom skorstenen, gick det åt stora mängder bränsle att värma upp bostadshusen och att nyplantera skog var nästan okänt.

 1976 lanserades Carl Johan Cronstedts och Fabian Wredes system för ”Inrättning af Kakelugnar Til Weds Besparing”. En genialisk nykonstruktion av kakelugnens innanmäte med en indelning i fem långa rökkanaler. Rökgaserna tvingades därigenom att passera flera gånger upp och ned genom den keramiska massan och på det viset magasinerades värmen och ved kunde då sparas. Det hände till och med att en del sparade för mycket. Genom att spjället sköts in så mycket att dem farliga rökgaserna hittade in i rummet istället gjorde att en del aldrig vaknade!

Kakelugnarna var från början ett påkostat inredningsföremål och följde modets växlingar. Den förekom först bara på herrgårdar och i förmögna borgarhus. Till allmogen kom den först på senare delen av 1800-talet. Ända fram till 1870, då fabrikstillverkningen tog över, var kakelugnsmakeriet ett hantverk. Även om kakelugnarna började tillverkas på de stora fabrikerna i Stockholm och då främst Rörstrand, så levererades dem flesta kakelugnarna av lokala kakelugnsmakare

Kakelugnen är oöverträffad vad det gäller värmeutbyte i förhållande till energiåtgången. Rätt eldad ger den en verkningsgrad på mer än 85 % av vedens energiinnehåll som kan jämföras med öppna spisar som bara ger kring 10 %. Med två brasor om dagen kan man hålla ett rum varmt eftersom kakelugnen magasinerar värmen upp till 10 timmar.

Den vita kakelugnen

När vi tog över Torpet fanns det två kakelugnar. En i kammaren och en omonterad på vinden. Den i kammaren hade flyttats dit för länge sedan enligt en dagboksanteckning den 6 juni 1970 av farbror Björn:

Gick på eftermiddagen ner till sjön. När jag passerade Sjöstrand satt dem och drack kaffe i solen. Jag blev erbjuden att låna deras eka. En liten trind gubbe var där på besök. Det kom fram att han hade varit med när de satte in kakelugnen här hos ”Kingels Anna”. Den skulle ha tagits från någon stuga i Tillfället, Krylbo. Det var 1932 eller 33.

Kakelugnen hade alltså stått i vår stuga i mer än 75 år. Och mig veterligen har den aldrig använts i vår släkts ägo på grund av att den rykte in. Men nu kände vi att det var dags att göra den funktionsduglig. Vi hade efter mycket letande fått kontakt med en murare Wiklund som kunde montera kakelugnar. I januari 2006 hade vi vår fösta kontakt där vi kom överens om vad han skull göra. Till våren började han äntligen. Han plockade ner kakelugnen till luckorna och lade i nya täljstenar och murade om . Sen upp med kaklet igen och fogade om. Utvändigt plockade han ner den gamla skorstenen och murade upp en ny, högre. I rökgången från kakelugnen lade han ett aluminiumrör för att göra det mer brandsäkert. I september 2006 fick vi äntligen elda i kakelugnen igen som stått oanvändbar i så många år. En kostsam renovering men värt varenda krona. Det är en ljuvlig känsla när man eldar och så småningom få känna att kaklet bli varmt och att vämen sprider sig i hela rummet!

Nya bostäder till småfåglarna

Gångjärn i taket och hasp på sidan för att kunna rensa.

Färdigt!

Bostadsbrist hos småfåglarna

Det har blivit tystare i dem svenska skogarna. Det moderna skogsbruket och de mer intensiva odlingsmetoderna, för att få fram biobränsle, påverkar djurlivet. Miljöfrågorna hamnar i kollisionskurs med den biologiska mångfalden.

Men att småfåglarna har minskat i våra skogar beror även på att det är brits på skydd och bra boplatser.  Hålhäckande fåglar får allt svårare att hitta lämpliga ställen att häcka i. Våra skogar har blivit utarmade på gamla lövträd av det slag hackspetten helst bygger sin bon i. Stararna och mesarna är i sin tur beroende av hålen hackspetten gör.

Genom att sätta upp en fågelholk gör man en välgärning.

Bästa tiden att sätta upp en holk är under senhösten eller vårvintern. Då hinner holken vädras ut ordentligt och få lite patina innan fåglarna flyttar in. I vilket väderstreck man sätter upp holken har ingen betydelse men viktigt är att placeringen är i skuggan . Höjden ska vara på betryggande avstånd för att förhindra att katter och andra fiender når holken. Man bör efterstäva att sätt upp holken så ekologiskt som möjligt och inte använda spik. Mindre holkar kan man sätta upp med platsklädd ståltråd.

Fågelholken kan se ut nästan hur som helst. Huvudsaken är att dem är säkra och täta. Trä är bästa materialet att bygga i medans plåt och plats är direkt olämpligt på grund av sin dåliga isoleringsförmågor. Virket man använder ska vara ohyvlat så att fåglarna lätt kan klättra utan att halka. Man kan klä holkens tak med tjärpapp för att undvika att fukt tränger in. Ingångshålet ska borras snett uppåt, inåt så att regnvattnet inte rinner in. Några exempel på hur stora hål man kan göra:

- 3 cm: talgoxe, blåmes, entita, talltita, svartvit flugsnappare och rödstjärt

- 5 cm: stare, göktyta, gråsparv, pilfink och sparvuggla

- 6 cm: kaja, skogsduva och pärluggla
- 14 cm: knipa, storskrak och kattuggla.

Om man ska rensa holken eller inte råder delade meningar om. Undersökningar visar att holkar som har bomaterialet kvar blir oftare bebodda. Men eftersom loppor och löss kan leva i gammalt bomaterial är det bäst att rensa. Men man kan med fördel lägga in lite mossa, torrt gräs eller kutterspån eller likande.


Sen är det bara att vänta på dem nyinflyttande

Innehållet från en tömd holk

Sportlovshelg i torpet

Vi tog ledigt på fredagen för att åka upp till Torpet. Att vara där är kanske inte lika "sportigt" som att vara i fjällen men bjuder ändå ett visst motstånd. Kylan ute och inne är ganska energikrävande. Hugga och bära ved, elda och hålla värmen gör att man känner att man lever. För att orka med det stannade vi, som många gånger tidigare på Ångbageriet i Sala. Det är härligt fik med hembakat bröd. Deras signum är blåbärsbullen som vi inte smakat dess lika någon annan stans. Den här gången kom vi tidigt så vi började med en smörgås och delade sen på en semla. Den bästa för året. Den obligatoriska blåbärsbullen tog vi med oss. Miljön är i 50,60 - tals stil. Ganska charmigt men skulle inte skada av lite uppfräschning.

Vädret var inte det bästa när vi kom fram men ändå alltid lika härligt att var här igen.Förra året vid samma tid tog det oss mer än en timma att bara ta oss fram till dörren på grund av all snö. Den här gången räckte det med att skotta en ruta för bilen så kunde vi pulsa upp för backen. Sen in i huset för att påbörja uppvärmningen

Kvällsmörker

Under natten hade det börjat blåsa rejält och när vi vaknade hörde vi hur det ven i hela stugan. Rullgardinerna lättade från väggen. Trots elementen hade det blivit ganska kallt i huset under natten.

Vi hade tagit med oss korv som vi skulle grilla ute i det fina vädret men trots att det var soligt så var det iskallt när det blåste småspik. Men när man har en vedspis går det lika bra att grilla korv inne!

Dagboksanteckning

                                         Min första anteckning i torpets dagböcker.
                Det är skrivet söndagen den 6:e september 1971 då jag var 6 år gammal.